Att ta ställning & organisera sig

När jag var 15 och gick på högstadiet skulle klassen göra arbeten om olika diktatorer under historien. Jag hade nyligen varit i Ryssland och sett en massa statyer av en liten kuf som folk ändå verkade tycka om - statyerna var överallt. Jag frågade min lärare om jag fick skriva om honom. Hon svarade “Lenin var väl inte riktigt en diktator, men okej, gör det.”  På den tiden fanns inte google, det var altavista som gällde, och jag sökte efter “Lenin” och ett av de första resultaten som kom upp var Ung Vänsters hemsida. Det var den s.k. Lenin-debatten i slutet på 90-talet och Jenny Lindahl (före -Persson) hade skrivit något i stil med “Lenin var ju inte någon massmördare direkt.” (Nog om Lenin, han var inte anledningen att jag gick med) Jag klickade runt på hemsidan och insåg att de hade rätt; Samhället är extremt orättvist. Jag har sämre förutsättningar i livet för att jag är 1) arbetarklass 2) tjej. Och det bästa sättet att förändra är att organisera sig tillsammans med andra med samma intressen som jag.

Efter att jag tog ställning för 8 år sedan har jag t.ex. hållit självförsvar för tjejer och det är det som känns som det mest konkreta man kan göra för att tjejer ska slippa vara rädda när de går ut. Jag har varit med och mobiliserat protester mot USA:s krig, hållit föredrag om varför vår demokrati urholkas om vi skulle gå med i EMU, skrivit texter till program där vi formulerar våra politik, startat klubbar där ännu fler kan organisera och aktivera sig… Allt det har jag gjort tillsammans med kamrater som kämpar för samma sak som jag - ett jämnställt och klasslöst samhälle.

Ung Vänster på Trästock, Skellefteå 2006

Det har gett mig så otrolig mycket. Det har varit värt att inte kunna gå på klassfesterna i gymnasiet för att jag skulle på en kurs eller för att alla helger ett halvår åt gången kan vara uppbokade. Det är värt det för att det vi gör är viktigt. Ingen kommer att skänka oss ett drägligare liv, vi måste kämpa för det.

1 maj i Stockholm 2006

Därför är jag så vansinnigt less på att behöva förklara min organisering för alla runt omkring mig. Det vanligaste är

“Va?! Får du ingen lön för det du gör?! I och för sig, det kommer du väl att få till slut [läs: fet riksdagslön.. som vi och Vänsterpartiet vill sänka rejält]“ Nej, varför skulle jag få det? Får du lön för att du är aktiv i facket, fotbollsklubben eller elevrådet? Att det är ideellt verkar förvåna många. Ska vi avlöna våra aktivister? Jag är aktiv (och just så aktiv som jag har valt att vara) för att jag vill förändra samhället, inte för att bli avlönad eller göra “karriär” inom Vänsterpartiet. Ung Vänster är ingen jävla plantskola till partiet. För tillfället är jag arvoderad ordförande för Ung Vänster Norrbotten för att det finns så vansinnigt mycket att göra (administrativt och starta och stötta klubbar bl.a.) att det krävs mer än vad våra medlemmar som jobbar/pluggar hinner med. Det är ingen karriär eller ens ett drömyrke; som ombudsman jobbar man för att bygga upp organisationen så att man inte behövs längre som avlönad.

En annat svar brukar vara; “Kul att du orkar engagera dig.. själv kanske man borde.. men jag är för lat/obrydd/okunnig.”  Politik är så mycket mer än skattesatser hit och dit. Det är när din skola har för få lärare eller att skollunchen kostar. Det är när du inte får jobbet för att du är tjej. Det är när du inte har råd att ha en aktiv fritid för att det kostar för mycket.. Allt är politik. Det går att förändra tillsammans med andra. För vad är alternativet egentligen?